upprattelse.blogg.se

Nu är hon ungefär lika gammal som jag var, när allting hemskt började. Knappt 110 cm lång, väger cirka 19 kg. Världens vackraste och smartaste lilla tjej och med ett minne som är helt otroligt. Ljusblont blänkande hår, de finaste blåa ögon jag någonsin sett och ett leende som får mig att smälta. Hon ser glad och lycklig ut. Tänk om jag också hade kunnat få vara det, i samma ålder.

 

I några av de svar jag fått från riksdagsledamöterna uppmanas jag att polisanmäla de brott jag utsatts för. De har ingen aning om min ålder, men eftersom jag tillhör gruppen efter 1980, tar de för givet att brotten inte är preskriberade. När jag svarar att det är för sent, får jag inga fler mail. De bryr sig alltså inte. De bara tror att de vet och kan allt.

Solen skiner, jag är nyss hemkommen från jobbet. Har fått sova bra och morgonkaffet smakar underbart. Känns som om i dag blir en bra dag.

Körde nyss till jobbet. När jag sitter där i bilen får jag plötsligt mycket obehagliga bilder framför mig. Det rör ju upp mycket tankar och känslor, allt detta. Så det vore väl konstigt om jag inte påverkades alls. Kan det vara fler minnen på gång, eller spelar hjärnan mig ett spratt?

 

Läst på mer om preskriptionstider och det verkar ju ändå vara för sent. Oavsett vem som gjorde vad. Så vad jag ska göra med dessa eventuella minnen, som kanske dyker upp, vet jag inte. 

Inte ens Göran Johansson, som ledde vanvårdsutredningen, tycker att gränsen 1980 är rätt.

I Vanvårdsutredningens slutrapport föreslog jag att "alla som blivit utsatta för övergrepp och allvarlig försummelse, vars ärenden inte är så nya att de faller inom ramen för åtal, bör omfattas av Upprättelseutredningens olika förslag till upprättelse." (Citat från Görans blogg).

 

För oss, som placerades efter 1980 och har varit utsatta för brott som nu är preskriberade finns ingen upprättelse alls att få. Och för alla dem vars ärenden lagts ner är det också kört. Även fastän det framgår tydligt i dokument och journaler att man utsatts för brott. Det min fosterpappa utsatte mig för, kommer aldrig kunna tas upp rättsligt igen. Det är för sent. Kanske, om jag hade kunnat -på något sätt- bevisa att han även begick de första övergreppen, hade det kunnat gått. Men efter alla dessa år är det omöjligt.

 

Och till en början valde ju myndigheterna att mörka de första övergreppen för mig. Det väckte en stor ilska och kändes nästan som ännu ett övergrepp. Det handlar om min kropp och jag har rätt att veta vad den utsatts för.

 

Det finns inga pengar i världen som kan ta bort smärtan jag bär på. Men det skulle innebära något slags erkännande och lite som en upprättelse. Jag valde inte att födas på 80-talet. Jag valde inte att placeras hos människor som, istället för att ge mig den trygghet jag behövde, istället förstörde mig för resten av livet.

 

Om och om igen har jag utnyttjats och vanvårdats. Jag bär på mörka minnen och känslor, som aldrig någonsin kommer att försvinna. Och när staten bestämt sig för att sätta en gräns för vilka som ska ersättas, då känns det som ännu ett övergrepp och en ny kränkning. Jag faller mellan stolarna, glöms bort, finns inte. Syns inte.

 

 

 

Jag har skickat e-post till alla riksdagsledamöter. 349 mail. Några få har svarat hittills. Det verkar tyvärr inte vara många, som vill fortsätta kampen om upprättelse för oss efter 1980. Jag hoppas kunna få flera av dem att tänka om.

Jag föds till denna värld någon gång under 80-talet. Två unga missbrukare får ett barn. Kanske inbillade de sig att de skulle kunna sluta med drogerna, och ta hand om det lilla barnet. Men så blev det inte.

 

Den socialsekreterare, som sedan följer mig hela min uppväxt, kom in i mitt liv när jag var 1.5 år. Min mamma har beskrivit hur socialsekreteraren var alldeles ny inom yrket och att hon kändes lite naiv och oerfaren. Jag minns att jag tyckte bra om henne, länge. Förutom den biten, att hon inte verkade förstå att någonting var fel. Jag, å andra sidan, gick ju och bar min hemlighet i flera år innan jag vågade berätta. När sedan övergreppen som min fosterpappa utsatte mig för uppdagades, ville jag inte längre prata med henne. Jag var en arg tonåring och ingenting hon sa dög. I dag har jag många frågor, som jag skulle vilja ställa till henne. Dessvärre gick hon bort i cancer för flera år sedan.

 

Fram tills jag var fyra år bodde jag endast ensam med min mamma under korta perioder. En tid bodde vi tillsammans, på något slags hem. Jag har även bott några månader hos nära släktingar. Det är bara några veckor kvar tills mina fyraårsdag, när jag placeras i den familj som valts ut för att ta hand om mig. Vad som händer under det första året har jag ingen aning om. Men jag hoppas fortfarande att några slags minnen ska komma tillbaka.

 

Några få veckor innan jag ska fylla fem gör man en polisanmälan om misstänkta sexuella övergrepp. Det är min fosterpappa som säger sig ha hört saker, som jag berättat för ett annat fosterbarn i familjen. Så här i efterhand, känns sakerna han sagt, inte alls som något en fyraåring skulle ha sagt. Det sägs också att jag ska haft ont när jag kissat, att jag är besatt av mitt underliv och att jag ogillar alla vita såser.

 

Polisen lägger ner utredningen knappt tre veckor senare. Det finns ingen misstänkt och socialtjänsten är övertygad om att övergreppen ska ha skett före jag familjehemplacerades. Jag har nyligen begärt hem alla papper kring detta fall. Och det är nu min fulla övertygelse att även dessa övergrepp skedde i familjehemmet.

 

Enligt mina nära släktingar som jag bodde hos före placeringen, hade jag inte alls några problem med varken underliv eller vita såser, innan jag flyttade till fosterfamiljen. Och hur är det möjligt, att jag ska ha gått med underlivsproblemen i nästan ett år, innan någon reagerar? För det är det min fostermamma påstått. Att problemen funnits där sedan jag flyttade in.

 

Först nu har jag orkat börja gräva i allt detta. I de första läkarjournaler jag fått hem, står det att ett prov visat negativt för klamydia. Jag har ännu inte fått veta när och var det positiva provet togs, då jag inte fått hem alla papper ännu. Men jag ska alltså, enligt myndigheterna, ha gått med en könssjukdom minst ett år, trots att de första proverna visar negativt. Och ingen reagerar på att det är min fosterpappa som först "upptäcker" saker, som gör att man misstänker övergrepp. Han ska också ha varit den första, som "kollat" mitt underliv, när jag hade problem med att kissa.

 

Kanske känns detta inlägg rörigt. Jag vet inte. Men tills jag fått hem alla papper och kan placera saker och ting i rätt ordning, kommer det att vara rörigt. Både här och i mina tankar. Vi sätter punkt här för nu, återkommer.

 

 

 Vi börjar så här. Några få ord. Som säger väldigt mycket.

 

Jag kände att jag behövde någonstans att uttrycka mina känslor och tankar. Jag har ännu inte kommit så långt att jag klarar av att göra det offentligt, med mitt eget namn. Trots att jag försökt, har jag inte lyckats överkomma den skam jag burit på, hela livet. Jag vet att ingenting var mitt fel. Jag var bara ett litet barn. Men ändå är det så svårt att prata om det som hänt. Att inte skämmas, för det som andra utsatt mig för.

 

Kanske kommer bloggen hjälpa mig förbi de där känslorna. Om inte annat, kommer den i alla fall att vara en plats, där jag kan släppa ut alla känslor och tankar. Utan att behöva känna den där jobbiga skammen.