I några av de svar jag fått från riksdagsledamöterna uppmanas jag att polisanmäla de brott jag utsatts för. De har ingen aning om min ålder, men eftersom jag tillhör gruppen efter 1980, tar de för givet att brotten inte är preskriberade. När jag svarar att det är för sent, får jag inga fler mail. De bryr sig alltså inte. De bara tror att de vet och kan allt.
Det finns ingen rättvisa
Inte ens Göran Johansson, som ledde vanvårdsutredningen, tycker att gränsen 1980 är rätt.
I Vanvårdsutredningens slutrapport föreslog jag att "alla som blivit utsatta för övergrepp och allvarlig försummelse, vars ärenden inte är så nya att de faller inom ramen för åtal, bör omfattas av Upprättelseutredningens olika förslag till upprättelse." (Citat från Görans blogg).
För oss, som placerades efter 1980 och har varit utsatta för brott som nu är preskriberade finns ingen upprättelse alls att få. Och för alla dem vars ärenden lagts ner är det också kört. Även fastän det framgår tydligt i dokument och journaler att man utsatts för brott. Det min fosterpappa utsatte mig för, kommer aldrig kunna tas upp rättsligt igen. Det är för sent. Kanske, om jag hade kunnat -på något sätt- bevisa att han även begick de första övergreppen, hade det kunnat gått. Men efter alla dessa år är det omöjligt.
Och till en början valde ju myndigheterna att mörka de första övergreppen för mig. Det väckte en stor ilska och kändes nästan som ännu ett övergrepp. Det handlar om min kropp och jag har rätt att veta vad den utsatts för.
Det finns inga pengar i världen som kan ta bort smärtan jag bär på. Men det skulle innebära något slags erkännande och lite som en upprättelse. Jag valde inte att födas på 80-talet. Jag valde inte att placeras hos människor som, istället för att ge mig den trygghet jag behövde, istället förstörde mig för resten av livet.
Om och om igen har jag utnyttjats och vanvårdats. Jag bär på mörka minnen och känslor, som aldrig någonsin kommer att försvinna. Och när staten bestämt sig för att sätta en gräns för vilka som ska ersättas, då känns det som ännu ett övergrepp och en ny kränkning. Jag faller mellan stolarna, glöms bort, finns inte. Syns inte.
Uppförsbacke
Jag har skickat e-post till alla riksdagsledamöter. 349 mail. Några få har svarat hittills. Det verkar tyvärr inte vara många, som vill fortsätta kampen om upprättelse för oss efter 1980. Jag hoppas kunna få flera av dem att tänka om.